Jag kom på att tänka på en sak.. Varför är det så att vissa människor är det så svårt att släppa? Eller att man kan tillåta vissa människor bete sig hur dom vill mot en själv?
Vi kan ta olika exemplar
Bild1. En kille som vi kan kalla Robin. Då jag kollar på den bilden så känner jag en otrolig saknad. En sån stor saknad att det gör ont i hjärtat.
DOCK är det inte alls lika farligt som förut, kunde typ halvt dö av sorg
(kändes det som) om jag såg honom. Nu mår jag betydligt bättre men.. Man vill ju försöka glömma ändå. Eller inte glömma, men få bort dom där känslorna som inte borde vara där. Det är jätte svårt, men det går tillslut. Jag har inte kunnat släppa in folk förut pga Robin. Varför? För jag kände att ingen förtjänar mig. Och då menar jag på ett dåligt sätt. Ingen förtjänar att må dåligt. För Robin mådde dåligt med mig, och jag ville verkligen inte att alla andra skulle känna samma sak. Det värsta jag vet är att såra människor och själv bli sårad. Men jag har blivit bättre på att släppa in människor och det har jag faktiskt bland annat Ozan att tacka för.
Bild1. En kille som vi kan kalla
Retard. Då jag kollar på hans bild så blir jag grymt jävla förbannad istället. Men vet ni hur många gånger jag blivit förbannad och sårad av honom? minst 10ggr. Och jag förstår helt och hållet varför han höll på såhär för typ 2 år sedan och det var för att jag sårade honom. Helt förståeligt att han spydde galla efter mig. Men nu? typ 2-3 år senare? Och nu kommer vi återigen in på
"varför är vissa människor så svåra att släppa". Retard har dock varit min vän till och från, och lite mer. Men alltid på fyllan så ska han komma med spydiga kommentarer. Och jag tillåter det? Eller tillåtit rättare sagt. Nu orkar jag inget mer.
"Du vill inte ens veta vad jag egentligen tycker om dig. Knulla? haha" Efter jag fick det smset blev jag så jävla förbannad att jag raderade hela kontakten, alla tusen sms och allt. Raderade han totalt ifrån mitt liv. Varför? för att jag har valt att jag inte ska umgås med personer som får mig att må dåligt. Varför skulle jag? Man får faktiskt tänka på sig själv i vissa lägen.
Men nu till frågan
VARFÖR man gör såhär. Vi säger såhär: Ni kanske minns då jag berättade om den där tjejen som var min bästa vän i mer än 10år? och sen stack en kniv i min rygg typ? Jag ville inte sluta vara med henne för
1. Jag kände ett stort behov av att hjälpa henne. 2. Jag ville inte bli ensam. 3. Jag tänkte: Vi hade ju sagt att vi skulle vara bästa vänner för alltid, det kommer fixa sig snart.
Varför fortsatte jag vara vän med Retard?
1. Han är så rolig och jag mår bra med honom då han väl är på bra humör. 2. Jag känner mig skyldig eftersom jag sårade honom jätte mycket en gång i tiden.
När jag läser detta så ser jag hur fucked up min hjärna var förut. Eller det är egentligen naturligt att tänka såhär, men absolut inte bra.
Det är egentligen bara två regler man borde ha. Och det är
'Behandla andra som du själv vill bli behandlad' och
'Håll hårt om personer som får dig att må bra, kasta bort dom som får dig att må dåligt'.
