♥

101025 - Mitt hjärta vill men inte min hjärna

Jag läste nyss Nemos blogg och jag blir helt paff då jag läser hans texter. Man kan inte tro att det är samma person som skriver av det man sett på tv. Jag gillar Nemo för han verkar stört skön och jag förstår vissa som inte tycker om honom. Jag känner igen mig så sjukt mycket i det han skriver och hur han är som person. Jag är lika crazy som honom vill jag lova. Och jag blev så berörd av en text han skrivit:
　

Vad jag än gör så sårar jag någon. Jag vill bara inte bli sårad själv. Jag är inte egoistisk.. Inte just nu. Men jag vill ju bara göra rätt. Jag försöker inte vara någon martyr. Detta är ingen självömkan. Jag söker inte empati. Jag vill bara kunna vara mig själv utan att förlora på vägen. Jag hatar att förlora. Jag hatar att känna mig svag. Jag hatar att visa mig sårbar. Måste man alltid såra varann? Varför ska allt vara så jävla svårt och komplicerat? Varför ska alltid tajmingen vara så jävla pissig?

Jag försöker verkligen.. Det gör jag. Men det känns som att ju mer jag försöker vara folk till lags, ju mer fuckar jag upp det. Det känns som att jag kanske inte borde försöka ens. Jag kanske bara borde köra mitt race och sen se hur det blir. Liksom ta den chansen. Sluta anpassa mig. Sluta hoppas. Sluta tryckas ner. Sluta bry mig om vad folk säger. Jag har ju klarat mig ganska bra hittils på att vara just...jag. Vad är det som säger att det inte skulle funka i framtiden?

Sluta säg åt mig hur jag ska leva. Visst, om jag ber om det. Det är en sak. Men inte annars. Det är mitt liv och mina beslut. Men just nu. Just här i detta nu... Ja, fan alltså. Jag känner mig helt tom. Helt liten. Jag hatar att vara beroende av någon annan. Jag hatar att ens tänka på någon annan än mig själv. Ibland trivs jag faktiskt i mitt ego. Jag trivs i sitsen att bara ha mig själv att bry mig om. Så sen när jag väl måste bry mig om någon annan. Ja, då bli det antingen fågel eller fisk. Succé eller kaos. En sak vet jag iaf. Mitt hjärta älskar det. Men min hjärna hatar det.　


Det är som att jag själv skrivit den där texten. Och jag är avundsjuk på honom som kan vara så djup. Klart jag också kan vara relativt djup (ni som läst min blogg länge har säkert märkt det i vissa tillfällen) men det är inte ofta alltså. Men just idag känner jag så jävla många känslor som vill ut och jag vet inte vad det är. Massa tankar som cirkulerar i huvudet och jag vet inte vilken tanke jag ska börja med. Man blir galen, på riktigt. Många säger "jag tycker inte synd om mig själv" men det tycker jag är viktigt, att tycka synd om sig själv. Och jag tycker synd om mig själv just nu. Även fast jag själv valt alla dessa grejer som snurrar i mitt huvud som bara blir fel fel och återigen fel. Men jag kan inte hjälpa att jag jämt går åt helt fel håll. Jag går mot strömmen istället för att följa med.

Jag försöker göra alla till lags. Jag vill att alla ska må bra, även om det får mig att må dåligt själv. Och så ska det egentligen inte vara. Jag ljuger då jag säger att jag aldrig tar åt mig. Jag tar åt mig av minsta lilla sak som sägs eller skrivs.

Ni som lyssnade på mitt videoinlägg "en gång otrogen, alltid otrogen?" vet vad jag pratar om nu. Kärlek. Kärlek är en av sakerna jag aldrig förstått mig på. Jag är rädd, men jag vet inte varför. Så har det alltid varit. Och jag är en stor egoist gällande förhållanden. Jag tänker alltid på mig själv. Då jag väl blir rädd så blir jag frånvarande. Och det sårar honom också eftersom då tror han att jag inte tycker om honom längre, men så är det oftast inte. Jag är bara rädd och jag vet fan inte varför. Kanske det har att göra med att man blir nån annans? man är rädd för att bli sårad därför är man den som sårar? man är rädd för framtiden för man har konstant i huvudet "är detta rätt? är det han jag ska leva med resten av mitt liv?" och man flyr. Det är den största frågan jag skulle vilja ha svar på. Eller är det bara så att jag inte har hittat honom än? jag vet inte. Jag vet ingenting som sagt. Jag vet bara att allt känns så jävla rätt från början sen blir jag osäker och vill inte längre.

Jag har blivit sårad av en kille en gång i mitt liv. Det var mitt fel också men jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv. Och även nu då jag ser honom hugger det i hjärtat. Jag vill inte se honom, jag vill inte veta nåt om honom för då börjar jag tänka på det vi hade och aldrig kommer att få igen. Tro mig, jag har försökt. Men han vill inte. Han vill inte bli lika sårad. Vi sårade varandra, och det gör så jävla ont att jag sårade en människa jag älskat. Jag har väldigt svårt att älska folk. Eller säga "jag älskar dig" för det är det största orden man kan säga enligt mig. Och då man säger det måste man verkligen mena det. Det blir jag också rädd för, då en av mina pojkvänner sagt så till mig. Fråga mig inte varför.

Tro mig.. Det enda jag vill lyckas med i livet är att hitta en person jag kan dela mitt liv med. Tror det inte finns något finare och lyckligare än det. Men det känns inte aktuellt just nu.. Inte nu då jag verkar vara sån jävla egoist. Eller är jag det? Mitt hjärta vill men inte min hjärna.
En person sa till mig en gång i tiden "du kan aldrig älska någon om du inte älskar dig själv." - true story.