Jag skulle faktiskt kunna säga med handen på hjärtat att jag är en väldigt väldigt snäll person. Folk kan tycka att jag är en bitch eller något i den stilen. När jag inte ens är i närheten av det. Jag är också väldigt känslig. Om någon säger minsta lilla dumma sak till mig så blir jag ledsen. Och så vill jag inte heller ha det, att vara för känslig.
Jag har byggt upp ett skal i några års tid. Att jag är självsäker, vet vad jag går för och vad jag ärligt tycker och tänker och allt det där. När allt bara är en lögn. Jag är jätte blyg i folkgrupper, jag är skör, som vissa inte kan tro. Men det är för att jag har inte direkt varit välkommen i dom flesta grupperna. Det har snackats skit åt alla håll, och folk är så dumma att dom tror på det dom hör.
Nu låter det som att jag hatar mig själv men det gör jag absolut inte. Då jag är med folk jag känner mig trygg med så är jag mig själv. Galen. Rolig. Högljudd (som inte uppskattas så mycket ;) haha) och allt det där. Så synd bara att jag ska vara en sån fegis inför främlingar. Men det är nåt som ligger bakom det, och jag vet vad det är. Och allt handlar om hur jag blev behandlad då jag var yngre. I grundskolan till exempel. Jag blev sjukt utnyttjad för att jag var för snäll. Och hade (har) väldigt lätt för att förlåta folk. Så dom kunde köra med mig som dom ville. Den största besvikelsen i mitt liv är min föredetta bästa vän. Jag trodde ärligt talat att det skulle vara vi mot världen hela livet ut. Tills hon spottade och trampade på mig och sa "vi har alltid bara varit kompisar på låtsas du och jag" och det sved kan jag säga. Det gjorde så ont och jag har nog aldrig varit så arg på någon förut. JAG som alltid fanns där för henne. Det var JAG som räddade hennes liv ett antal gånger osvosvosvosv. Jag gjorde allt för henne, och vad fick man tillbaka? Jo en kniv i ryggen. Och sa jag att det gjorde ont? Så jävla ont.
Även fast jag ibland pratar med dom som misshandlade mig psykiskt i dagsläget så förändrar det inte det förflutna. Även fast jag idag inte bryr mig om vad som hänt, så finns ärren där. Och jag får inte vara arg på mig själv, som jag var förut. Jag tänkte ofta "om". OM jag bara hade sagt ifrån. Alltid om. Och det är farligt att tänka så. Och jag är nästan säker på att vissa personer känner sig träffad om dom skulle läsa detta. Men sedan förneka det. Men det förstår jag. För att ifrån deras sida har det säkert inte sett så farligt ut. Att dra ner mjukisbyxorna + trosorna på en tjej inför killarna är ju jätte roligt. Tydligen är man ett missfoster om man inte fått könshår då alla andra fått det. Eller varför inte dra upp tröjan inför en folkgrupp på en henne bara för att visa att det är konstigt att inte ha bröst få man är 13 år? Kasta in henne i skåpen är väl roligt också. Eller varför inte ta hennes skor, slänga ner dom i toaletten och spola. ELLER varför inte blöta ner jackan och slänga den i skogen så att man för gå frysandes hem? Det låter ju jävligt roligt. Eller? Och detta är inte ens i närheten om vad som hänt. Men jag är absolut inte arg på dom. Vi var bara barn.
Snälla tänk på vad ni gör. Minsta lilla grej kan ändra erat liv eller någon annans till det positiva eller negativa. Våga säga ifrån då ni tycker att det blir för mycket. Våga känna att ni är värda så mycket mer. Det var ett misstag jag gjorde. Men jag valde den vägen. Och nu, nu efter ungefär 10 år har jag börjat ta tag i dessa problem. Och det känns väldigt väldigt skönt. Varför det har tagit 10+ år är för att jag förnekade det förut. Jag hade förträngt. Men tillslut så insåg jag att jag måste. Bägaren rinner över tillslut. Och jag ångrar mig inte en sekund :)
Nu har jag blottat mig totalt. Kommer nog radera detta inlägg imorgon.
Hoppas ni alla sover gott :) puss och kram!
