jag avskyr dig november.

Just nu känner jag mig som en uttorkad kaktus som behöver all den näring jag inte är van med. Jag kräver den. Inte alls som förut då jag var hård och taggig. Ingen fick röra mig och när dom väl gjorde det så ångrar dom varje sekund dom försökte. Jag lyckades alltid få dom att känna sig minst i världen. Och det känns som att jag är paranoid fast ändå inte. Dessa ord ekar i mitt huvud. Jag kommer gå och undra, fundera, tänka och oroa mig fast jag inte vill. Vet ni hur det känns? det känns som att jag får en osynlig käftsmäll av en person som är sådär klyschigt nöjd. Ett wakeup call. Det är jag nu och inte vice versa. Spegelvänt kanske man kan kalla det. Och jag känner mig så dum. Så dum. Jag känner mig som en novemberkväll. Trött, trist och grå. 

Jag saknar den kyliga värme konstigt nog. Jag minns inte rösten, ändå hör och ser jag den överallt. 

klockan är snart 01.30 och jag tänker för mycket.